Staden Tar Valon är byggd av Ogier och kanske det bästa de någonsin gjort. Tar Valon var en av de första städerna som byggdes efter världsfallet. Då fanns det bara 500 människor i staden, och bara 20 systrar, men Ogierna byggde för framtiden. Staden ligger på en ö, och floden Erinrin delar sig runt den. Mellan fastlandet och ön går spröda broar som ser ut att vara gjorda av spets. Stadens murar, de Skinande Murarna är gnistrande vita, lika vita som som det högsta och kraftigaste av tornen i staden. Vita Tornet.
Vid Erinis strand ligger den lilla byn Dairein, och den har legat där nästan lika länge som Tar Valon har legat på ön. De små röda och bruna tegelhusen inger tillsammans med de stenlagda gatorna en känsla av beständighet, men inte desto mindre har byn blivit jämnad med marken ett stort antal gånger. Under Trollockkrigen brändes den, den blev lagd i ruiner när Artur Hökvinges härar belägrade Tar Valon, plundrad mer än en gång under hundraårskriget och återigen brandskattad under aielkriget. Det är en orolig historia för en liten by, men Dairiens läge bredvid en av broarna till Tar Valon är en garanti för att byn alltid ska bli uppbyggd på nytt. Åtminstone så länge Tar Valon finns.
Vid brofästet står flera soldater posterade - dussinet pikenerare och hälften så många bågskyttar som kontrollerar alla som vill passera över bron. Det är alltid en lång kö med människor, till fots och till häst, som väntar på att få komma över. Där finns också kärror, dragna av oxar, hästar eller innehavaren själv. Kön är sällan mer än hundra steg lång, men varje gång någon tillåts passera över bron kommer det någon ny och ställer sig längst bak. Likväl verkar soldaterna ta gott om tid på sig för att försäkra sig om att var och en har rätt att komma in i Tar Valon innan de släpper förbi dem. De enda som kan komma och gå som de vill är Aes Sedaierna.
Broarna får en att hisna, så som Tar Valons broar alltid gör. De har höga räcken som är byggda i invecklade mönster som skulle sätta även en skicklig spetsknypplerska på prov. Det verkar nästan omöjligt att någonting sådant kan vara byggt i sten, eller att de ska kunna bära upp ens sin egen vikt. Men nästan trettio famnar nedanför flyter floden fram, stark och jämn, och över den välver sig broar utan stöttor i hela sin halvmilalängd från fastlandet till ön. Och ändå är broarna bara början. De välver sig över vattnet till den höga muren som omger ön, byggd i skinande vit sten med silverådror. Den tornar upp sig till och med ovanför de höga broarna. Med jämna mellanrum avbryts muren av vakttorn i samma vita sten, och runt deras massiva fundament forsar flodens vatten. Ovanför och bortom muren reser sig Tar Valons sägenomspunna torn, dessa spetsiga spiror, kolonner och spiraler, vissa av dem förbinds av spröda broar, femtio manshöjder eller mer över marken. Och likväl är också detta bara början. Det finns inga vakter vid de bronsklädda portarna och öppningen mellan dem är så stora att tjugo man kan rida in i bredd. Innanför porten börjar de breda avenyer som går kors och tvärs över ön.
Vid åsynen av staden tappar vem som helst andan, så väl första gången som tionde gången man ser den. På varje torg och i varje gatukorsning finns en fontän, ett monument eller en staty, några av dem på toppen av kolonner lika höga som tornen, men endå är det själva staden som bländar ögat. Byggnader med enkel form kan ha så många ornament och skulpturer att de själva ser ut som ornament, medan andra saknar dekorationer helt men är lika grandiosa genom sin blotta form. Det finns stora byggnader och små, byggda i sten av alla möjliga nyanser. De kan se ut som snäckor, vågor, klippor som formats av vinden; fantastiska, böljande former, hämtade ur naturen eller fantasin. Bostadshusen, värdshusen, till och med stallen - även den mest obetydliga byggnad i Tar Valon är byggd för att uttrycka skönhet. På gatorna vimlar det av män och kvinnor av alla nationaliteter. Där finns mörkhyade, ljushyllta och allting däremellan. Deras klädnader kan vara färggranna med fantasifulla mönster, eller dovt gulbruna men prydda med fransar och flätor och glänsande knappar, eller stel, strama och mörka. Bärstolar av olika slag kryssar fram genom folkhoparna, alltmedan bärarna hojtar. Här fanns gatumusikanter som spelar flöjter, harpor och krumhorn, ibland som ackompanjemang till en gycklare eller akrobat och alltid med en hatt där folk kunde kasta pengar. Kringvandrande försäljare förkunnar högljutt vad de har att säljaoch butiksinnehavarna står utanför affärerna och ropar ut sina varors förträfflighet. Staden är fylld av ett oavbrutet surr, som vore den en levande varelse. Det tar inte länge förrän Vita Tornet kommer inom synhåll, den höga, breda byggnaden tornar upp sig ovanför hustaken. Gatan leder ut till ett stort torg, mitt i staden, och på torget reser sig Vita Tornet. Det gnistrar i solljuset och tycks sträcka sig ända upp till himlen. Runt det finns ett palats med spiror, kupoler och andra fantastiska former, som i sin tur omges av tornparken. Det är alltid förvånansvärt få människor på torget, helt enkelt för att ingen gärna närmar sig Tornet utan något speciellt ärende dit.
De som hör till Tornet; Antagna, noviser och lärlingar, går oftast runt tornområdet till en liten öppen sidoport som bevakas av två vakter. Även Aes Sedaier och Väktare tar ofta den vägen. Då man rider in genom porten kommer man strax till en vaktstuga i grå sten, formad som en sexuddig stjärna. Den är alltid bemannad av en liten grupp vakter. Sedan kommer man till en del som ser ut som en park vid någon ädlings gods. Träden, de konstfullt klippta buskarna och de breda grusgångarna, allt ger en det intrycket, men mellan träden syns olika byggnader, och över alltsammans höjer sig Tornet. Stigen för en till en stallgård inne bland träden, och där kommer stallknektar i lädervästar springande mot en för att ta hand om hästarna.
Noviserna bor i Novisernas Kvarter. Längst ner, i mitten ligger novisernas gårdsplan. Gårdsplanen kantas av en balkong, och runt den finns med dörrar som leder till novisrum. Byggnaden är flera våningar hög, och för att ta sig upp följer man ramperna som löper i spiral genom Tornet. Novisernas kvarter fortsätter våning på våning av runda gallerier med låga räcken. Alla rummen vetter ut mot gårdsplanen.
Själva novisrummen är kala, fönsterlösa rum. Litet, fyrkantigt och med vitkalkade väggar. På en av väggarna sitter krokar som är avsedda för novisen att hänga upp sina tillhörigheter på, i två andra är sängarna fastbyggda och på en tredje finns en hylla där noviserna förvarar böcker från Tornets bibliotek på. Förutom det är en kommod och en trebent pall den enda inredningen. Golvbrädorna är nästan vita av idogt skrubbande. Varje dag under den tid som novisen bor i rummet får hon ligga på alla fyra och skura, utöver sina andra sysslor och lektioner. En novis lever under enkla förhållanden. Precis ovanför sängmadrassen finns ofta ett litet hål, nästan osynligt om man inte vet var man ska titta. För mycket länge sedan har någon annan novis borrat det genom väggen till rummet intill.
De Antagnas rum är däremot betydligt större än novisrummen. Det finns en riktig säng istället för en väggfast brits, två karmstolar istället för en pall och ett skåp att hänga kläderna i. Möblerna är alla enkelt utförda och kan kanske passa hos en tämligen välbärgad bonde, men om man jämför med noviserna lever de Antagna i överdåd. På golvet finns det till och med en liten matta och det finns också en eldstad.
Längst ner i Vita Tornet finns källarvalv. De är direkt uthuggna ur bergrunden och det enda ljus som finns där kommer från lampor som sitter i järnhållare på väggarna. De få dörrar som finns är alla stängda, en del låsta, och några så skickligt maskerade att man inte ens ser dem förrän man är helt nära. Det finns flera korridorer som korsar den man först kommer in genom, de flesta är bara mörka öppningar, men i andra syns det svaga skenet av avlägsna, glest placerade lyktor. Människor syns sällan till; hit kommer sällan någon, inte ens Aes Sedaier. Luften är ljummen. Det är här nere som noviserna genomgår sitt sista prov innan de blir Antagna - eller, om de misslyckades - utvisas från Tornet. Någonstans här nere finns de rum där Tornets angrealer och sa'angrealer förvaras, och förrådsrummen med ter'angrealer.
Innan man kommer in till den Amyrlintronandes rum, själva hjärtat av Vita Tornet, kommer man till det rum där Väktarinnan har sitt skrivbord. Förmaket. Det är så storslaget att det kan passa i ett palats, även om stolarna som är utställda i rummet är enkelt utförda. På dubbeldörrarna in till arbetsrummet finns en avbildning av Stora Ormen som biter sig själv i stjärten, tre fot i diameter.
Den Amyrlintronandes rum är i sig rikt smyckat. Det har tillhört många generationer av kvinnor som burit stolan. Den höga, breda eldstaden är murad i marmor från Kandor, och de rombiska golvplattorna är av polerad rödsten från Dimbergen. Väggpanelerna är gjorda i ett ljust, ådrat träslag, hårt som järn och snidat som sällsamma djur och fåglar med vidunderliga fjäderdräkter. Panelerna är från länderna bortom Aielöknen, hitförda av havsfolket innan Arthur Hökvinge ens var född. De höga, välvda fönstren står ofta öppna för att släppa in dofterna från den nyvaknande grönskan. De leder ut till en balkong med utsikt över den Amyrlintronandes egna lilla trädgård. Sedan så lägger alltid den kvinna som innehar stolan sin egen prägel på rummet.